ångest
måste du alltid vara kvar, bara för att du kommit hit en gång?
nej, jag syftar inte på en person. jag menar varken dig eller dig. det här handlar inte om er. det borde ni veta. det handlar aldrig om er. ni har ingenting med det här att göra. ni har ingenting med mig att göra. det har aldrig handlat om er. det kommer aldrig att handla om er. det handlar om det jag vill att det ska handla om. det handlar om det som försiggår i min skalle. det handlar om det jag lever med. det handlar om mig. det handlar om ångest. alltid handlar det om ångest. ångesten tar upp min vardag. ångesten äter upp mig inifrån. ångesten tar över mig. ångesten finns alltid i närheten. oftast alldeles för nära. ibland i luften. ibland under min säng. ibland i min garderob. ibland i min dusch. men alltid i mig. alltid. i. mig. i mig. ångesten är alltid i mig. alltid är ångesten i mig. i mig är ångesten alltid. den frågar inte vänligt om den får vara med och leka. nej, den tar över mig totalt. ångesten äger mig. jag äger inte mig själv. nejnejnej. så enkelt är det inte. jag kan inte styra och ställa som jag vill. det gör ångesten. den styr mitt humör. mitt beteende. min attityd. mina tankar. mina samtal. mina känslor. mitt liv. ångesten styr mitt liv. såja. där satt den. smaka på orden. ord är vackra. ångest är definitivt inget vackert. det finns inget vackert i ångest. så jag frågar; måste du alltid vara kvar, bara för att du kommit hit en gång? jag frågar ångesten. jag får aldrig något svar. men jag vet redan svaret. jag har alltid vetat svaret. och svaret är ja. ett självklart ja. ja, ångesten måste alltid vara kvar. ångesten kommer alltid vara kvar. jag kan aldrig bli hel. jag kan aldrig bli normal. jag kan aldrig bli av med ångesten. jag är född med ångest. jag har alltid varit såhär. det är inget som hände på en natt. och det är inget som försvinner på en natt. det är inget som försvinner överhuvudtaget. ångest försvinner aldrig.
idag hade jag en fullbokad dag igen. hemskt. det första som händer när jag sätter mig på den där förbannade tunnelbanan är att en alkoholist sätter sig bredvid mig. (en sån som varken vet in eller ut. en sån som har en skadad själ. en sån som dränker sig själv i alkoholen. en sån som inte förstår hur vi reagerar och varför vi reagerar som vi gör. en sån som har gått vilse i vansinnet och förlorat sig själv.) en sån som stinker utav bara helvete. jag får panik. såklart. jag blir som paralyserad. jag glömmer bort att andas. jag skakar. jag förlorar mig själv. jag lämnar verkligheten. jag sitter inte där längre. jag försvinner. jag tål inte alkoholister. jag tål inte allt äckel dom bär på. jag tål inte stanken dom bär på. jag tål inte all sorg dom bär på. jag tål dom helt enkelt inte. jag undrar vem av oss två resten av människorna som satt på tunnelbanan blev mest "rädd" för. en gammal full gubbe som sitter och mumlar för sig själv? eller en ung kvinna, som anses vara söt, som sitter och skakar och har slutat andas? jag vet inte. jag känner mig alltid iakttagen. det känns alltid som att folk stirrar på mig. och jag börjar undra vad det är för fel på mig. ser jag konstig ut? har jag något i håret? har jag trampat i hundskit? ångest. men aldrig är det något fel. men jag vet att dom stirrar. jag vet att dom har något emot det som är jag. jag vet det. jag känner det.
det här är första fredagskvällen jag sitter hemma på länge. jag orkar inte riktigt med idag. jag orkar inte hålla masken idag. jag är såå trött. jag sov dåligt i natt. jag gick upp tidigt idag. jag har varit igång hela dagen. jag orkar inte festa ikväll. jag orkar inte vara glad ikväll. jag orkar inte. jag hänger inte med idag. jag stannar hemma. hemma är det närmaste trygghet jag kommer. men hemma? är detta mitt hem? är detta hemma? för mig? är det? känner jag mig hemma här? sanningen är att nej, det gör jag inte. jag känner mig inte hemma någonstans. jag kan låtsas. jag kan inbilla mig. jag kan intala mig själv det. men hemma finns inte. emmas hem finns inte. har det funnits? ja. där jag är uppväxt. där är hemma. men dit kommer jag aldrig igen. det är förflutet. det kommer aldrig tillbaka igen. bara i mina tankar. i mina drömmar. i mina fantasier. där finns det hemmet alltid kvar. det lever kvar inom mig.
jag har inte ätit idag heller. min behandlare säger att jag kommer att bli paranoid om jag inte börjar äta. men paranoid har jag väl alltid varit? spelar det någon roll nu? skulle det göra någon skillnad? nej. jag skulle inte tro det. hon får säga vad hon vill. hon kan försöka skrämma mig. men hon kan aldrig tvinga mig att äta. jag tänker inte äta när någon säger åt mig att äta. jag äter när jag vill äta. punkt slut.
nu tänker jag ta några tabletter, lägga mig i sängen och läsa min bok. vilken jag läser tänker jag inte avlösa. alla gnäller på att jag bara läser deprimerande böcker. så nu kan vi låtsas att jag ska läsa en riktigt bra jävla happy-family-bok. slicka mig i röven.