if this is it

smärta och sorg. sömnlösa nätter och ångest. rädsla och vansinne.

hur kan man leva med det? hur kan man leva ett liv utan glädje? hur står man ut? hur har jag stått ut i alla dessa år? jag vet inte. jag vet inte ens hur jag lyckas andas just nu. det känns som att all luft gick ur mig för länge sen. all kraft. all livsluft. pooff, borta. hur orkar jag stå helt ensam på mina svaga ben?


vissa dagar kommer jag inte ens upp ur sängen, äter ingenting, träffar inte någon, pratar inte med någon. sådana dagar är det väldigt svårt att överleva. svårt att kämpa. svårt att kämpa mot rösterna. dom där elaka hemska jävla rösterna som vägrar hålla käften!
jag vet vad dom är ute efter, men jag tänker inte ge efter så lätt. om jag har klarat 20 år, tänker jag fan klara 20 år till! men hur?! hur i helvete ska jag klara det? jag har brutit ihop så många gånger nu, tappat hoppet, tappat orken, slutat kämpat och väntat på vad som ska hända.
men aldrig händer det något nytt. samma gamla historia om och om igen.. mär tar helvetet slut och när börjar livet? eller har det redan börjat?
inte mycket till liv i så fall. jag undrar om man ska börja knarka igen bara för att få dom att ta mig på allvar och hjälpa mig. eet enda dom gör är att trycka i mig piller och säga "såja, allting blir bra nu ska du se. såja såja såja". GAAAAAAAH!! ni gör mig galen med era hjälplösa vidriga ansikten och era tomma ord. jag vill inte ha några jävla lyckopiller. det är bara låtsas lycka. jag vill känna riktig lycka! jag vill skratta på riktigt. vara glad på riktigt. har det gått så långt att jag aldrig får vara med om det?


man ska väl inte förvänta sig så mycket av livet egentligen. jag hade nog för höga förhoppningar som liten. eller så finns det verkligen sånt också, men knappast i min värld. och det lär ju aldrig hända heller. varför ens drömma om det? lägga engeri på att hoppas? jag vågar inte hoppas längre. jag vågar inte tänka positiva tankar. jag vågar inte leva i verkligheten. jag vågar inte le, skratta, hoppa, dansa, sjunga. jag gör det jag kan istället. slåss, sparka, hugga, gråta, skrika, skrika, skrika, oh vad jag skriker. dunkar huvudet i väggen för att dubbelkolla att jag fortfarande lever. fan också. när tar det slut?

.. aldrig, viskar dom.

Allmänt | |
Upp