verklighet
en ny dag. ännu en meningslös dag. jag funderar på att gå och lägga mig igen. vad ska jag göra uppe? det finns ingenting att göra. det är grått och iskallt ute. ingenting jag vill vara med om. i min säng är det så varmt och mjukt och skönt. där kan jag ligga tills jag dör. där kan jag gråta utan att någon dömmer mig. där kan jag ligga i min ensamhet och drömma. drömma om saker som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. varför är det enklare att leva i en overklig värld än i verkligheten? för att verkligheten är läskig. världen är läskig. folk är läskiga. jag är rädd hela tiden. men i sängen är jag inte rädd. kanske lite rädd. men jag vet att där ligger jag och här är jag. det är verkligt. eller är det? ja, det är verkligt. det är jag. det är inte du eller någon annan. det är jag. det är ingen fantasi. det är ingen dröm. det är ingen hallucination. det är ingen vanföreställning. det är bara jag. i min säng. då finns det ingen anledning att känna rädsla. men det är svårt att undvika, för att rädslan har bosatt sig i mig på heltid. men jag vet att jag inte borde bli rädd när jag ligger i min säng. helt ensam. det är ju bara jag. bara emma. vad finns det att vara rädd för i min säng? mig själv kanske. ja. så är det nog. jag är lite rädd för mig själv. rädd för vad jag ska göra med mig själv. rädd för att komma på ännu ett sätt att göra illa mig själv. rädd för att tankarna ska komma tillbaka. dom brukar göra det när jag är ensam. ensam i min säng. men om jag tar några tabletter så somnar jag. det kanske man ska göra. ja. jag gör nog det. så kan jag sova bort hela den här meningslösa dagen utan innehåll. sova är bra.
min behandlare påstår att jag måste börja äta för att kunna fungera. för att bli hel. men det hon inte förstår är att jag äter ju. jag äter en gång om dagen om jag har tur. det borde väl räcka? snälla, säg att det räcker. jag vill inte äta mer. mat är ångest. jag vill inte ha mer ångest. det räcker som det är. jag vill inte äta mer och jag vill inte bli tvingad att äta. jag äter när jag känner för att äta. det gör väl alla? varför är det så konstigt när jag gör det? varför kan inte jag få äta som jag vill? äta när jag vill? äta vad jag vill? om jag tycker att det räcker med att äta bara godis en dag, då är det fan okej. för att jag bestämmer. det är min kropp. jag bestämmer. så enkelt är det faktiskt. det är ingen annan som kan bestämma hur jag ska sköta min kropp. den mår bra. den vill inte ha mat. ingen jävla mat.
idag saknar jag mitt gudbarn mer än andra dagar. min älskade lilla flicka. min fina vanessa. jag måste hålla ihop mig själv för hennes skull. jag måste stå ut för hennes skull. jag måste orka för hennes skull. för att jag ska inte bryta ihop framför henne. jag ska ta hand om henne. hon är lågan som håller mig vid liv. hon är det finaste för mig. om en månad får jag äntligen träffa henne igen. då åker jag till växjö. till min käraste vän och vanessa. en hel månad. det är lång tid. det borde inte få vara så lång tid mellan gångerna vi ses. jag vill vara med dom hela tiden. jag vill ha dom i närheten hela tiden. jag vill kunna gå över när jag vill. jag vill kunna sova med dom när jag vill. jag stannar bara en vecka. jag orkar inte mer. en vecka är redan över gränsen för vad jag orkar. men jag ska orka. när jag är hos dom behöver jag inte tänka. då behöver jag inte låtsas. jag behöver inte gråta. jag behöver inte hålla tillbaka. då kan jag vara mig själv. bara slappna av och andas. andas lugnt och fint. och när det inte går då finns min vän där. även om jag inte vill lägga allt på henne, så vet jag att hon finns. hon är verklig.
