diagnos
.. om en vecka är det begravning. bästis följer med och håller mig i handen. jag kommer gå under lite. igen. hjälp mig upp igen. jag behöver styrka. jag behöver ork. jag behöver veta att allting kommer bli bra. att jag kan fortsätta leva ändå. att det finns ett liv för mig också. att det finns hopp kvar. finns det?
när jag träffade läkaren i måndags och pratade om sånt jag aldrig pratat om med min behandlare vällde det upp en jävla massa känslor. shit vad jag grät. det är jag inte van vid. jag visste inte att dom grejerna var så känsliga. det enda jag sa var "han var bara arg" och läkaren sa "det är inte BARA". då sprutade det fan tårar åt alla håll och kanter. jag förstod inte då. men nu förstår jag. nu vet jag. nu förstår jag äntligen hur allt hänger ihop. hur allt blev såhär. varför jag är som jag är. varför jag har en personlighetsstörning. varför jag har ångest. varför jag är deprimerad. nu vet jag. ni får inte veta. för det är mitt kaos. detaljer behåller jag alltid för mig själv. en "normal" person skulle ändå inte kunna förstå kaoset inom mig. hur tomt det "känns". hur ensam jag känner mig även fast jag har hur många vänner som helst. jag har så många som bryr sig om mig och älskar mig, men jag är alltid ensam. jag är alltid tom inombords. den värsta känslan är antagligen att stå i ett rum fullt med folk och ändå känna sig så jävla ensam. så fucking ensam. helt ensam. att aldrig känna sig trygg nånstans. att aldrig kunna lita på någon. att aldrig våga släppa in någon. att aldrig kunna säga det jag vill säga. att vara så låst. låst i ångest. att leva med den här ständiga tomhetskänslan. inte ens för en sekund om dagen försvinner den. som om nånting fattas. men vad? ett hål i bröstet. har det alltid varit så?