blottad

morgonmötet tog på krafterna. jag grät för första gången framför psyk. jag hatar att visa min sårbarhet. att vara svag. att känna mig så totalt blottad.
minnena från barndomen kom tillbaka och det gick inte längre att blunda för vansinnet som kryper längs ryggraden. som tränger sig in överallt, hänsynslöst. man kan inte blunda för sanningen, men man kan inte leva i det förflutna. men JAG kan inte förtränga och glömma. jag lever vidare i den sanningen som föddes i mina unga år. smärtan som slog till så hårt att jag fortfarande kan känna hur ont det gjorde i mig. hur ont det fortfarande gör.
det sägs att minnen bleknar och att tiden läker sår. vem sa att det är så? vem bestämde det? och varför säga så när det inte är så? det är inte min sanning. det är myter. skitsnack. lögn. osanning. det existerar inte i min värld. inga minnen bleknar och tiden har definitivt inte läkt några sår. min öppna, blödande sår som kan rivas upp så lätt och fortsätta föra med sig smärta och ångest. jag måste alltid vara på min vakt för att undvika sådana situationer, men självdestruktiv som jag är drar jag hellre dom närmare mig och låter dom äta upp mig långsamt tills det svider i varenda liten kroppsdel, tills blodet forsar och tårarna likaså. tills ångesten blir så stark att jag inte längre kan andas och känner hur råttorna i bröstet gnagar. tills det svartnar framför ögonen och jag tappar kontrollen.
ständigt ute på jakt efter nya sätt att skada mig själv. ett heltidsjobb.


det var aldrig meningen att jag skulle bli lycklig.
Allmänt | |
#1 - - Andreas:

vill verkligen skriva nått hjälpande eller nått upplyftande men det e nog bara så att du har nog 100 fler grejer å säga till mig än vad jag till dig. men en sak jag kan säga, är att Ditt hjärta är vackert! Du är vacker! Du är du! å jag finns om du vill!!

Upp