En början på mitt slut

Ibland tar man tillfället i akt och skriver ett blogginlägg på en svenska lektion. 


Jag minns den natten jag upptäckte att jag hade drömt samma mardröm flera nätter i rad. Jag minns den som om det var igår det hände. Jag minns hur rädd jag var varje gång. Jag minns att jag var ett litet barn med ständigt återkommande mardrömmar.
Jag var liten och rädd. Jag var ungefär sex år gammal. Redan då förstod jag att jag inte var normal. Att jag inte var som dem andra barnen. Jag trodde att jag var adopterad, för att jag tyckte att mina föräldrar inte gav mig samma uppmärksamhet som mina syskon fick. Jag var helt säker på att jag var adopterad, vilket ledde till att mamma ständigt blev tvungen att visa bilderna från min födsel för att få mig att förstå att jag inte alls var adopterad. Men det räckte inte som bevis för mig. Jag kände mig utanför, jag kände mig som en inkräktare i deras lugna liv. Jag bara bråkade och hamnade i trubbel. Jag kunde inte anpassa mig som dem andra barnen hade gjort. Jag skapade jämt problem, speciellt för pappa. Eller för vår relation.  Han hatade mig. Jag var bråkig, jobbig och envis. Tydliga tecken på aggressionsproblem fanns där också. Jag var ofta arg och ledsen. Oftast på pappa. Han skällde på mig i princip hela dagarna. Allt var mitt fel. Jag fick ta all skuld på mig så fort någonting hände, så fort någonting gick snett.
Han påminde mig jämt om hur dålig, dum och värdelös jag var. Som om jag skulle kunna glömma redan efter första gången han sa det. Det är sådant som sitter i en för livet. Det är ingenting man kan operera bort. Det är ärr man får leva med. Man är märkt för livet. Det är någonting man får lära sig att leva med. Det gjorde jag.
Jag vill inte tro på pappas ord, men jag hade inget val. Mamma lyckades alltid övertyga mig om att det var onödigt att bråka med pappa och att jag skulle gå och be om ursäkt till honom. Jag kom alltid krypandes tillbaka till pappa och bad om ursäkt. Och det vet han. Jag antar att han utnyttjade mig. Att ha tog mig för givet. Att han visste att han alltid kunde bete sig som skit, men jag skulle alltid be om ursäkt sedan. Han visste det och jag var alldeles säker på att det skulle gå över snart. När åren gick sa jag alltid att ”nästa år är det över”. Det är aldrig över. Med tiden blev det bara värre och värre. Han blev strängare och argare. Och jag blev mer rädd för varje dag som gick. Jag började lära känna min nuvarande bästis, ångesten. Jag spenderade mycket tid med ångesten och inom kort tid hade vi vuxit ihop. Det fanns aldrig någon tvekan om att det skulle gå så illa. Lycka var inte min väg. Någon annan valde min väg, jag fick inte välja själv. Den vägen jag fick var en lång, mörk väg utan lampor. Ett totalt mörker utan värme och ljus. Ett mörker som åt upp mig. Ett mörker som dödade mig långsamt.

Allmänt | |
Upp