I know I've been through black and white, I know I'll put up a fierce fight, I know I lost my soul, I know that I lost my soul. I know that I'll find my soul
Varför envisas man med att titta på jobbiga kärleksfilmer, när man vet att man bara blir mer deprimerad av det? När man vet att ensamheten äter upp en. Jag hatar kärleksfilmer. Jag hatar att alla är så kära och puttinuttiga. Jag hatar att jag alltid gråter till kärleksfilmer. Jag hatar att jag blir påmind om hur ensam jag är. Jag hatar att jag inser att jag är så jävla ensam. Jag hatar att jag vet att jag har valt det själv. Jag hatar att jag är ensam. Jag hatar att jag vill vara ensam. Jag hatar att jag inte vill vara ensam. Jag hatar att jag är så splittrad och förvirrad. Jag hatar kärleksfilmer.
Jag väljer att stanna hemma ikväll. Ta ett bad och läsa min bok "elva minuter" av Paolo Coelho. Världens bästa författare. Jag har läst alla hans böcker minst två gånger och alla är lika bra. Det är böcker som får en att drömma. Böcker som får en att se sanningen. Verkligheten. Man får en annan bild av livet och inser att det är så mycket mer än det som händer i ens egna lilla bubbla. Fast jag gillar min bubbla. Det är den bästa bubblan i hela världen och jag är nöjd i min bubbla. Den som vågar spräcka den kommer avlida långsamt och plågsamt.
Jag är rädd igen. En person håller på att komma mig för nära. Biter mig i handen, avskyr rädslan, men älskar smärtan. Önskar att rädslan kunde gå någon annanstans. Önskar att den kunde ta över någon annan. Önskar att jag fick njuta. Vill inte vara rädd. Vill inte springa. Vill stanna. Vill vänta. Vill stå kvar. Vill våga vara jag. Jag vet att jag borde. Det finns absolut ingenting läskigt med den här personen. Det är en fin människa med en fin själ. Men det är oftast då jag springer. För jag inser att jag inte är värd det. Jag förstår att det bara är någon som jävlas med mig för att jag ska bli påmind om smärtan du gav mig. Igår var det fler än en person som sa till mig "du vet att du är värd mer än så", "du måste släppa ditt förflutna och våga förstå att du förtjänar mer". Det värmde, men vad vet ni om det? Hur mycket förstår ni egentligen av vad jag är värd? Hur mycket vet ni om mitt förflutna? Ingenting. Det är bara jag som vet och bara jag som förstår. Alltså är det jag som avgör vad jag förtjänar och vad jag är värd. Ingen förstår och orden rinner ut i sanden. Orden har ingen betydelse längre hur mycket det än värmde. Ord är endast ord. Vaga uttryck. Jag lyssnar, men orden har ingen mening. Ingen grund. Dom finns, men dom håller inte. Det vet jag.