Emma Katharina - Fuck you, daddy.

Fuck you, daddy.

Det här blir svårt, men jag måste göra det. Jag måste en gång för alla skriva om dig. Jag måste få ur mig det här. Innan jag sprängs. Innan jag har för mycket inom mig. För mycket ilska och sorg, som du har orsakat. Jag orkar inte ta itu med det, men jag måste. Det var dagens läxa. Att skriva ett brev till dig. Men jag skriver här istället. Du kanske får se det, jag vet inte. Jag vet att du kommer få ett utbrott och skälla ut mig ännu mer om du får läsa det. Men om jag ska vara ärlig kunde jag inte bry mig mindre. Vad gör det om jag får mer skit? Jag är van nu. Ta min stolthet med dig. Ta mitt liv. Ta allt och gå. Bara gå.

Dom starkaste minnena jag har kvar av min barndom består av din ilska. Du var alltid arg. Det fanns alltid en anledning. Det var oftast jag som hade gjort dig upprörd. Jag förstod ingenting. Jag var bara ett barn, med en arg pappa. Jag var det dumma barnet som orsakade så mycket ont, men ändå inte förstod någonting.
Till en början såg jag inga anledningar till varför du skulle vara arg. Jag hittade inga fel hos mig. Jag kunde inte förstå vad det var jag hade gjort fel. Men när det hände allt oftare började jag leta fel hos mig själv och insåg att du har nog rätt. Jag var misslyckad. Värdelös. Dålig. Dum i huvudet. Ja, du fick rätt till slut. Jag började leva efter dina teorier. Gav upp mina drömmar och ägnade mig åt att försöka göra dig stolt och hålla dig lugn. Det gick åt helvete. Hur mycket jag än presterade var det aldrig tillräckligt. Du skrattade åt mina tafatta försök. Jag var återigen misslyckad. Jag kunde helt enkelt inte lyckas. Det var omöjligt. Jag var född med fel, i dina ögon.
Du fortsatte anklaga mig och skrika åt mig. Utskällningar varje dag. Det enda jag kunde göra var att lyssna på dig, sedan springa iväg och gråta. Mitt liv började bestå av ångest inför nästa dag. Vad du skulle anklaga mig för, vad jag skulle göra fel nästa dag. Mitt liv bestod av ångest och tårar. Jag grät väldigt mycket. Och ingen såg att det började gå åt helvete för mig. Ingen förstod innebörden av pappas ord. Ingen förstod hur mycket det påverkade mig. Ingen förstår att det har gjort mig till den jag är idag.
Mamma, älskade mamma, jag får tårar i ögonen bara jag tänker på henne. Min fina mamma. Hon kunde inget göra. Hon var svag, hon är svag. Hon kunde och kan fortfarande inte stå upp för sig själv och sina barn. Din ilska vägde mycket mer. Du skrämde oss allihopa. Mamma vågade inte säga emot dig. Vågade inte stötta mig. Hon torkade mina tårar och försökte trösta mig. Men jag var ensam. Alltid ensam. Mamma hade fullt upp med att hålla ihop sig själv inför dig. Hur skulle hon orka ta hand om ett trasigt barn också? Jag skulle aldrig klandra mamma för detta. Det är enbart du som har dragit in oss i kaoset. I det här skitlivet. I denna eviga depression som både jag och mamma lever i. Vi kommer inte loss så länge du styr oss.
Du lärde mig att det ALLTID, oavsett, är mitt fel. "Vad det än gäller, skyll aldrig på någon annan än dig själv." Du lärde mig att känslor inte är okej. Den enda godkända känslan i vår familj var ilskan. Jag fick aldrig använda ordet "jag". Jag fick aldrig prata om hur jag mår, hur jag kände. Jag får fortfarande inte göra det. Du blir arg. Du vill inte veta. Du hatar mig. Du har gjort mig till den jag är idag. Du har skapat detta kaos.

Detta är bara början..