Why does pain feel so good?
Nu har jag äntligen fått flytta hem igen. Jag har bott hos mina föräldrar i nästan två månader på grund av stambyte i min lägenhet. Det har varit jobbigt, roligt och plågsamt på samma gång. Att bo tillsammans med mannen jag borde kalla min pappa var som en spark i magen. Varje dag. Jag har gråtit, skrikit, bråkat, blivit utkastad, fått komma tillbaka, bett om ursäkt för någonting jag inte vet vad det är. Och mamma som borde vara min klippa i kaoset blundade som vanligt för mina och pappas bråk. Det kändes som jag var sexton igen. Men jag överlevde även den här gången. Äntligen tillbaka i min egen lägenhet. Min egna värld. Mitt liv. Min dator. Mina ord. Min ångest. Mina tankar. Äntligen kan jag pusta ut och andas i lugn och ro. Bara jag. Så skönt att vara ensam igen. Kommer låsa in mig igen, men det är okej. Jag behöver det. Jag har druckit för mycket på sistone och jag vet det själv. Jag kommer falla tillbaka om jag fortsätter så. Nu behöver jag vara med mig själv och försöka få alla kroppsdelar på plats igen. Ladda batterierna och få ut all ilska och sorg.