Du är så logiskt när allt annat känns ologiskt.

Min bästa väns ord är dom enda orden som verkar logiska just nu. Hon är den enda som förstår vad jag går igenom. Hon vet, hon känner igen det. Hon hjälper mig att sätta ord på det, för jag har så svårt att göra det nu. Svårare nu än innan. Innan kunde jag skriva ner allt direkt, men nu, nu tar det dagar veckor månader. Men nu skriver jag igen. Jag måste. Jag gör det bara utan att tänka.

Jag vill rymma. Jag vill kasta min mobil i marken och bränna upp simkoret. Jag vill att mitt nummer ska brinna upp, att ingen ska kunna nå mig. Jag vill slänga alla mina ägodelar - kläder, skor, papper, obetydliga ting. Till och med bilder, minnen, gåvor. Vill bara att allting ska försvinna. Vill lämna allting bakom mig. Jag vill inte se tillbaka och bara lämna. Lämna mina vänner, min familj, min pojkvän, min katt, mitt liv.

Själviskt. Totalt orealitiskt. Jag lever för mina vänner, jag skulle dö för min familj, jag älskar min pojkvän över allt annat och jag behöver min katt. Varför såna idiotiska tankar?!

Jag är inne i en depp-period igen. Jag minns inte när det hände sist, men det måste vara månader sen. Jag gråter hela tiden och jag förstår inte varför. Jag bråkar med alla, jag hatar alla, jag vill göra illa alla, jag bryr mig inte om någonting. Jag orkar inte med skolan eller någonting annat. Orkar inte fokusera på någonting. Det finns ingen motivation, ingen koncentration. Det enda som finns är smärta och hemska minnen som kommer tillbaka hela tiden. Varför nu? Jag orkar inte. Jag har inte tid. Det är annat som är viktigt nu. Men jag orkar inte ta itu med någonting alls, jag vill bara försvinna och gömma mig. Säga upp mig från mitt liv. Hur gick det såhär långt? Jag vill bara att någonting ska hända. Vad som helst. Någonting måste förändras. Jag blir galen, jag brinner inombords, jag skrattar på utsidan, jag vill knocka varenda jävel jag ser. Jag hatar.

Jag vet inte varför, jag vet inte hur, jag vet inte när, jag vet inte vem, jag vet inte var.
Varför är jag? Hur är jag? När är jag? Vem är jag? Var är jag?
Jag vill ta mig ur det här nu. Jag vill inte tänka dom här sjuka tankarna. Jag vill gå vidare med mitt liv och leva som vanligt. Ta itu med skolan, skratta med mina vänner, kyssa min vackra pojkvän, hålla mor min i handen och leka med min katt som om livet aldrig behövdes förändras. Men jag vet inte vad man gör nu, hur man tar sig loss. Det enda jag tänker på är hur skönt det skulle vara att försvinna i några dagar. Ingen kontakt med verkligheten, ingen kroppskontakt, inga röster, ingen stress, ingen press, inga måsten, ingenting. Bara tystnad och total ensamhet.


Allmänt | |
Upp