Talking to the moon, cause the stars won't listen.

Varför är jag såhär? Varför blev jag sjuk? Varför just jag? Jag har så många frågor, men det är ett evigt famlande i ett mörker utan svar. Jag förstår inte varför jag är så hemsk, varför jag sårar dom människor som betyder mest, varför jag stöter bort dom jag vill ha närmast. Varför skulle allt hemsk hända mig? Är det därför jag är så trasig? Är det därför jag inte hittar någon väg ut? Det enda jag tänker på är att få vara normal. Det enda jag önskar är att få vara som alla andra. Många tänker "jag önskar att jag var speciell", men det finns inget roligt i att vara "speciell". Att vara normal är en evig dröm. Att skratta med vänner utan råttor i bröstet. Att njuta av god mat utan att känna paniken smyga sig på. Att känna sig trygg i sin egen kropp. Att låta en underbar älska en utan att kämpa emot. Det är så mycket fel i min hjärna att jag inte vet vad jag ska göra av allt. Jag är så trött, så trött. Alltid vara på hugget, alltid vara redo att kämpa emot tar på mig så mycket. Jag vill bara vara. Tänk om jag kunde det. Tänk om jag kunde tycka om mig själv. Tänk om jag kunde bara slappna av och vara nöjd med allt underbart jag har. Men det finns tyvärr inte på min agenda. Tänk om jag kunde bara sluta leva här och nu. Ta slut på detta lidande. Eviga lidandet som tär på mig dag in och dag ut. Tänk att bara få försvinna. Inga tårar, ingen smärta, inga bråk, inget skrikande, ingen ilska. Bara total frihet, lugn, harmoni.

| |
Upp