Nothingbox on a roller coaster.

Det är över nu säger dom, säger jag, säger vem. Vem säger? Hur vet man alldeles säkert? Är det när man kan bära ångesten och smärtan med ett leende på läpparna? Är det när man undviker allt som kan riva upp såren igen? Är det verkligen över då? Är det någonsin verkligen över? Är det möjligt att laga något trasigt helt och hållet? Att det blir som nytt?
En gång trasig alltid trasig. Man kan försöka laga det, testa att sätta ihop det igen på olika sätt. Klippa, klistra, limma, tejpa, måla. Synliga tecken går att dölja, men dom osynliga då? På insidan finns ärren kvar.
Jag har fastnat i en berg&dalbana. Styrkan är med, orken likaså. Plockar upp energin på vägen. Ångesten vill följa med, vill inte, kan inte, gå, släpp av mig, kan själv nu, lovar. Skräckslagen och livrädd är jag fastfrusen i en berg&dalbana. Paralyserad i en verklig mardröm. Detta händer inte, detta händer inte. Men det händer. Här. Nu. Det händer.
Allmänt | |
Upp