Emma Katharina

 

 

Jag trodde att avskedet skulle ge mig en ny innebörd, men jag är mer förvirrad än någonsin. Jag vet inte vad jag känner trots att jag har försökt sätta ord på det i flera dagar. Jag söker ett lugn som man endast finner i graven och ett liv som har blivit ett ouppnåeligt mål. 

Elden inom mig är utom kontroll. Jag vill ut, jag vill nå ut, jag vill skrika, jag vill finnas till, jag vill synas, jag vill så mycket att explosionen snart är ett faktum. Jag står inte ut med tanken på att det här är allt, jag vägrar acceptera att det här är allt som finns. Jag måste ge mig av, jag måste se någonting. 

Staden jag bor i - ytligheten, stressen, jobben, strukturen, ambitionerna, hypen, grupptrycken, klasskillnaderna, stämningen. Min kreativitet dör i den här staden. Det finns inget lugn och ingen inspiration för mig att hämta mig här. Jag känner hur hela jag stannar i utvecklingen trots att staden ständigt växer vidare. Jag vill inte följa med på denna vansinniga resa, jag vill stanna - nej, jag vill bakåt. Jag kan inte leva ett sådant liv som ni lever, det har aldrig lockat. Jag behöver vara fri, jag behöver få vara jag utan alla måsten. Jag behöver skriva, sjunga, dansa, älska, känna, tänka, vara precis som jag vill utan att bli utpekad som galen. Det är ni som är galna - ni som nöjer er med allt som det är, ni som har accepterat att det här är allt, ni som lever som om ingenting någonsin brinner inom er, ni som försummar kärlekens kraft, ni som aldrig känt ett behov av att hitta något annat. Ja, det är ni som är galna. Jag blir inte klok på detta, jag måste måste måste ge mig av.

Det här får inte vara allt. Det måste finnas en större mening. Det måste vara någonting annat. Det måste innebära mer än det här.