Jag gav makten till min sjukdom.



I väntan på att mina ångestdämpande piller ska kicka in passar jag på att skriva av mig lite.
Ja, jag har gjort det igen. Jag gav makten till min sjukdom och lät den styra mitt liv. Det var bortom min kontroll och jag gav efter för ångestens styrka. Som så många gånger förr. Jag försöker att kämpa emot så gott det går - det har blivit lättare med åren - men ibland räcker det inte hela vägen. Jag tappar fokus några sekunder och plötsligt blir det kaos. Men det är inte det värsta. Utan värst är skammen som sköljer över mig efteråt. Forsar över mig. Ösregnar över mig. Gnager på mitt skelett. Jag anstränger mig för att dölja min sjukdom bakom skratt och tindrande ögon. Men förr eller senare spricker muren och det onda tränger igenom. Trots min styrka klarar jag inte att stoppa det.
Och jag förbannar mitt liv och min vidriga sjukdom. Jag skriker desperat efter hjälp och att få bli skonad från detta. Men förgäves. För det är såhär jag är, det är såhär mitt liv ser ut. För alltid och för evigt tvingad att leva efter sjukdomens villkor och regler. Och jag vet inte hur länge till jag orkar...







Allmänt | | Kommentera |

Nyförälskelsen.

 
 
Jag blev uppäten i helgen. I fredags av ångesten och insikten om min ensamhet. I lördags av kärlek och kyssar. I söndags av vatten och lek. Mitt humör har varit en berg- och dalbana utan gränser. Jag har hoppat mellan glädje, sorg, skratt, ångest, lycka, ilska, harmoni, frustration.
Det är märkligt hur mycket onödig ångest vi människor väljer att leva med. Eller ja vi väljer inte, vi kan inte kontrollera det. Men så fruktansvärt mycket onödig ångest som vandrar i våra ådror och slukar stabiliteten. Vi vill hålla oss starka och stadiga på svaga ben, men ångesten puttar omkull oss om och om igen. Ångesten som jag brottades med i fredag var totalt obefogad och löjlig nu i efterhand. Helt i onödan kämpade jag med ångesten hela kvällen och fick till slut ta till tabletter för att kunna sova. Jag blev nästan arg på mig själv för att jag utsätter mig själv för det, men samtidigt vet jag ju att jag inte kan kontrollera det själv. Jag är helt enkelt född med den här känsligheten och osäkerheten som uttrycker sig i form av ångest och tårar. Men idag vill jag inte skriva om jobbiga händelser, idag är jag glad och varm inombords. 
 
I lördags blev jag kär. Och ingenting är bättre än den känslan - nyförälskelsen. Alla jobbiga tankar och känslor försvinner inom loppet av en kyss. Hjärtat fylls med värme, magen med fjärilar. Ångesten går i ide, smärtan försvinner vid beröring. Andningen och hjärtslagen fortfarande ansträngda, men av helt andra orsaker nu. De tomma ögonen ler nu med ett nytt skimmer. 
Nu vill jag aldrig lämna detta fantastiska land...
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Jag bär hela världens sorger på mina bräckliga axlar

 
 
 
 
Jag bär hela världens sorger på mina bräckliga axlar. Aldrig har jag varit så känslig som nu. Jag gråter hela tiden - för Frankrike, för Syrien, för Irak, för Libanon, för kurderna, för Europa, för flyktningarna som inte har något annat val än att fly, för alla oskyldiga människor som dör, för barnen som aldrig kommer att få en normal barndom, för barnen som tvingas leva i krig, för barnen som tvingas fly, för barnen som dör, för alla som har förlorat någon de håller kär, för Sverige, för rasismens framfart, för fattigdomen, för de som tvingas tigga för att överleva, för sjukdomarna som utplånar människor, för rädslan i människors ögon, för allt som gör ont. 
 
Och jag bär hela världens sorger på mina bräckliga axlar. Jag känner hur jag sakta tyngs ner lite, lite mer för varje dag som går. Allt hat som simmar runt i människornas blod, all smärta som gör ont i människorna, all ensamhet och all desperation som har bosatt sig i människorna. Det äter upp mig inifrån och sorgerna blir jag. Jag spenderar timmar framför datorn med att titta på alla möjliga dokumentärer om världens pågående krig och smärta. Och jag läser. Jag läser allt jag kommer över som handlar om Daesh eller andra nyheter om världens sorger.
 
Och jag bär hela världens sorger på mina bräckliga axlar. Mina vänner - åh mina älskade vänner - all er smärta klamrar sig fast på min hud. Jag kan inte skaka av mig det. Er smärta lever genom mig och jag klarar inte längre att bära den. Jag går sönder inifrån och ut. Jag kan nästan höra hur mina ben bryts itu inuti mig. Jag har burit er så länge, för att ni ger mig liv och jag måste ge tillbaka för allt ni har gett mig. Men er smärta tar över mig och jag lider. Jag lider för att ni betyder för mycket, för att er sorg är min sorg, för att jag andas er luft.
Jag kan inte se på ert lidande utan att göra illa mig själv på vägen. Och jag vet att jag skadar er med min ångest. Den är för tung, för tung för någon annan att bära. Det skulle förgöra er, det skulle innebära er död. Jag står inte ut med att jag plågar er, hur jag förstör allt som kommer i min närhet. Och jag kan inte minnas en tid då jag var hel, den tiden har nog aldrig funnits. Men det är inte ert fel, det får ni aldrig någonsin att tro.
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp