Det är vad som håller mig vaken om nätterna
Med facit i handen var detta det bästa beslut som jag någonsin har tagit. Beslutet att lämna Sverige och all dess innebörd bakom mig utan en chans att återvända. Här i mitt nygamla land existerar jag på en helt ny nivå, här finner jag äntligen lugnet som jag så länge har sökt, här tar jag varje steg med lättsamhet. Men sjukdomen som strömmar genom mina ådror tar varje chans den får att påminna mig om att den minsann inte ska någonstans. Den är i mig hur jag än försöker att fly - den är med mig när jag dricker mina öl på krogen i fantastiskt sällskap, när jag promenerar med min favoritmusik i lurarna genom smärtsamt vackra landskap, när jag skrattar i kapp med mina vänner hemma över telefon. Men vad som är annorlunda nu är att större delen av den ångest som har besudlat mitt liv de senaste åren har fastnat inom Sveriges gränser. Vad jag dock glömmer är att jag har bara varit här i en månad och snart kommer den förmodligen att springa ikapp mig, riva upp allting som jag har byggt upp, kräva all min uppmärksamhet. Det är vad som håller mig vaken om nätterna - vetskapen om att jag ständigt är jagad av en skoningslös kraft, vilket i sin tur utvecklar en ny sorts ångest under min ärriga hud.
Men vad ångesten inte vet är att jag är stark i min svaghet, jag använder mig av alla tänkbara resurser för att förinta den. Jag vet att sjukdomen kämpar emot alla mina försök att segra, men om jag har en ångestfri dag är det för mig en seger, om än en väldigt liten men fortfarande en seger. För jag vet också att jag aldrig kommer att bli helt och totalt fri från sjukdomen, men efter åtta år med diagnosen vet jag att det går att leva genom att hitta kryphål i mörkret.
