Emma Katharina

 

 

 

De enda felen jag kan hitta hittar jag hos mig själv, ja det är där de ligger. Jag klandrar mig själv och enbart mig själv. Det finns något mörkt inom mig som sipprar ut genom min nästintill genomskinliga och mycket tunna hud och utstrålar smutsig otillräcklighet. Och ingen sanning har någonsin varit så sann som denna. Hela mitt liv har präglats av denna otillräcklighet.

Jag fick tidigt erfara att jag inte duger som jag är, att jag måste prestera. Prestationerna avlöste varandra - jag var bäst i klassen, jag var omtyckt av alla skolkamrater och lärare, jag dansade, jag sjöng och jag spelade fotboll. "Pappa, ser du mig nu?" Men det byttes ganska snabbt ut mot att prestera i form av att vara snygg och populär. En man, som jag borde kalla för min far, sa till mig när jag var 13 år "du kommer aldrig att vara mer än ditt utseende". Då blev det väldigt viktigt att upprätthålla mitt vackra yttre och det blev till en besatthet. Jag blev så medveten om att jag var en av de "vackra", att det var en egen liten klubb för oss privilegierade. Mitt största fokus under mina tonår låg där, på allt det ytliga, på allt det som idag äcklar mig. Men det fanns vackrare tjejer än mig, jag var inte den enda, ibland blev jag också bortvald. Hur mycket jag än ansträngde mig var jag inte snygg nog för alla. Och jag föll, för ännu en gång var jag otillräcklig. Fullkomligt absurt, men det var min verklighet. Och idag, när jag äntligen har lärt mig att utseende är totalt oväsentligt i de flesta sammanhang, bär jag på en så mycket större otillräcklighetskänsla. Den omfattar allt, varenda liten del av mig känns otillräcklig.

 

Jag försöker att formluera ett läsbart och sammanhängande inlägg, men jag förlorar mig i mitt eget svammel. Jag försöker att sätta ord på det som plågar mig just nu, men hur jag än vrider och vänder på det förmår jag mig inte att skriva ner det, än mindre att säga det högt. Det får fortsätta att frodas inom mig tills det sipprar ut genom min nästintill genomskinliga och mycket tunna hud...