I found myself in the depths of you.



Det var precis så det skulle vara, även om varken du eller jag förstod varför. Men vi träffades vid fel tidpunkt, och det var redan dömt att misslyckas. Den största skulden kan läggas på mig och mina brister. Framför allt min oförmåga att hantera för många känslor på samma gång. Det fanns ingen plats för dig och dina känslor, tyvärr. Det var inte rättvist mot någon av oss att ha det så. Därför valde jag att gå, att ta den enkla vägen ut, att erkänna för både dig och mig själv att du förtjänar mer än så.

Idag, en månad senare, är det jag som brinner av längtan efter dina läppar. Det är jag som lider av vad jag gjorde mot oss, medan du är klok och håller ett tydligt avstånd. Ty jag vet att den längtan bränner inom dig med, det syns tydligt i dina ögon när du sitter mittemot mig. För hur vi än gör möts våra vägar igen, våra liv tycks ha blivit sammanflätade. Du finns i mig och jag finns i dig, oavsett avstånd. 

Ord är egentligen bara ord, men det finns ett fåtal ord som kan förändra allt. Jag yttrade de ord som jag hade förträngt djupt inom mig i över två år. För att tiden var inne. Jag kunde känna ordens innebörd igen. Äntligen var jag redo, men nu har du stängt dörren. Om än inte helt, men vägen fram är lång och svår. Dörren är tung och bränner vid beröring. Jag måste hålla avståndet tills den har svalnat. Men var hittar jag tålamodet och styrkan? 




Allmänt | |
Upp