Emma Katharina

Hur börjar jag ens att beskriva en människa som har berört min själ och som förändrade allt? Hur säger jag farväl till min själsfrände och bästa vän?

Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle behöva göra detta, även om jag visste att du inte ville leva detta liv. Jag visste att du inte längre var densamma efter att ditt livs kärlek begick självmord, att livet höll på att strypa dig och att andningen blev svårare. Jag visste att du inte kunde bearbeta det faktum att hon var borta och att du bara inte kunde gå vidare utan henne. Men tanken på du inte skulle vara här längre var alldeles för tung, jag hade aldrig riktigt låtit den tanken dyka upp. Du var en sådan självklar närvaro i mitt liv, du var alltid där och du var min värld.

Vi delade allt, vi visste alla de mörkaste, hemligaste saker om varandra, vi pratade utan filter. Vi pratade mycket om liv och död - om hur svårt det är att överleva i denna galna värld full av ytlighet, som ingen av oss kunde relatera till. Även om jag delade dina hopplösa känslor och ångesten så hade jag fortfarande något sorts hopp som höll ihop mig och jag försökte så många gånger att dela hoppet med dig och påminna dig om alla de fantastiska saker i livet. Jag ville vara tillräcklig för oss båda. Men den galna världen vann och mina klumpiga försök att hålla dig vid liv misslyckades.

"The free soul is so rare, but you know it when you see it - basically because you feel good, very good when you are near or with them" - Jag lånar Bukowskis ord som jag alltid gör.

Du var en fri själ och jag kände mig alltid trygg att vara mig själv omkring dig. Du dömde mig aldrig, oavsett vad jag sa till dig - hur mörkt, sjukt eller löjligt det än var. Du stöttade mig alltid och påminde mig om mitt värde. Det var så viktigt för dig att alltid se till att jag tog hand om mig själv och att jag inte släppte in dåliga människor i mitt liv. Men jag fick aldrig chansen att tacka dig för allt du har gjort, för vår djupa vänskap och för all den kärlek du tillförde i mitt liv. Jag undrar om du ens förstod vad du innebar, om du ens förstod DITT värde. Du fick mig att känna mig mindre ensam i mitt mörker, för att du verkligen förstod mig. Du har aldrig sett mig som det psykfall en del människor säger att jag är, du såg mig - mitt riktiga jag bakom alla masker och skratt och tårar.

Första gången vi träffades frågade du mig "vad är du?", jag förstod inte riktigt så jag sa bara "vad menar du? Jag är en människa ..?". Du bara skrattade och såg på mig "nej, du och jag vi är inga människor". Det var då jag insåg att du verkligen såg mig och att du visste att du och jag var av samma skrot och korn. Vi fann varandra väldigt snabbt och vi skapade vår egen lilla värld där ingen annan var välkommen.

Stolen. Vi får aldrig glömma stolen. Där vår vänskap började, där vår värld skapades, där vi blev ett. “Om vi har stolen så klarar vi allt!” skrek vi ikapp på tunnelbanan på väg hem till mig. Ingen annan förstår innebörden av stolen förutom du och jag. Precis så som jag vill att det ska vara. Det var vår grej och det kommer alltid att vara det oavsett var du befinner dig. 

Nu har en månad gått sedan den dagen du beslutade att inte finnas längre och jag är fortfarande inte redo att säga farväl. Kommer jag någonsin att bli redo? Jag kan fortfarande inte acceptera att du är borta. Det blir inte enklare, det blir bara svårare. Att leva utan dig verkar bara sakta ner mig. Jag har inte varit mig själv och jag vet inte ens om jag kommer ihåg vem jag är utan dig. Men om två veckor kommer jag att ha en del av dig med mig för resten av mitt liv och förhoppningsvis kommer det att dämpa smärtan lite på något sätt, för just nu är det outhärdligt. Jag känner mig skyldig för att jag skrattar och har roligt, för att jag blir kär och kysser en vacker man med ett leende på läpparna, för att jag inte är i Sverige och närvarar vid begravningen. Jag känner mig skyldig för att inte gick med dig, för att jag är kvar här i denna galna värld som vi hatade tillsammans.

 

 

Vårt allra sista samtal, dagen innan..

Jag idag på min egna ceremoni. Läste upp mitt tal och tände ljus för dig.