"Historien är lång, jag måste göra den kort"
Svart eller vitt. Både och kanske. Andra färger finns inte. Inte nu. Ser vitt, känner svart. Andas vitt, förvandlas till svart. Står i det mörkaste svarta, men ser ljuset någonstans bakom skuggorna. Kommer närmare och drar i mig. Skär som vassa glasbitar mot min hud. Skär sig mot allt som är jag. Klöser mig om nätterna, lämnar mig aldrig. Ger inte upp förrän min kropp är trasor. Söndertrasad och förlorad. Tillåter mig inte att kämpa, tillåter mig inte att känna eller se något mänskligt. Jag blir lämnad utanför, på gatan. Dörren är låst och jag kommer inte in. Lägger mig på marken, känner hur min hud växer ihop med marken. Blir ett med marken. Marken vibrerar under min hud och jag ser inget nu. Sjunker djupare och vet att det inte finns mer nu. Vet det så in i helvete. Vill komma loss, försöker verkligen komma loss. Men det finns ingen kraft kvar. Hur mycket jag än sparkar, slåss, hugger, klöser, skriker så spelar ingenting någon roll. Ty jag vet det nu. Skuggorna är här för att hämta mig. Jag sträcker fram mina händer, känner handbojorna runt mina handleder strama åt. Dom skär in i min hud och nu är lugnet här. Nu har dom mig och jag vet att det är över. Nu vet jag var den verkliga lyckan finns. Bland skuggorna lever jag nu, jag överlever, men jag har ingenting kvar.