I phoned your office this afternoon, they said they hadn't heard anything from you. it's been seven days without a word. I have to keep you and Paris on my mind, I didn't know it would be the last time I saw you
mardrömmar igen och jag försvinner. förlorar mig själv och tappar greppet för en sekund. slungas fram och tillbaka mellan två verkligheter. förstår ingenting, men låter det ändå hända. jag kan inte göra någonting. jag blir totalt handlingsförlamad och bara tittar på. när smärtan blir så intensiv och hålet så stort spelar ingenting någon roll. minnen tar mig tillbaka till en tid innan tankarna blev verklighet. innan smärtan blev verklig. innan någonting annat tog över. fanns det en sådan tid? har jag drömt nu igen? är jag dum i huvudet på riktigt? jag kan inte ens hålla koll på vilka minnen som är verkliga och vilka jag har drömt. allting snurrar och blir till en stor äcklig sörja.
det enda jag är säker på är att smärtan är verklig. den äter upp mig och lämnar ingen del av mig orörd. bilderna i mitt huvud kommer och går. bilder från en tid som borde ha varit den bästa i mitt liv. en tid då jag var ett barn. en tid då jag skulle ha lekt och skrattat. en tid alla andra njöt av. bilderna trasar sönder det vackra och lämnar endast svarta linjer. hårda ord från någon som borde ha älskat mig lever kvar. orden ekar i huvudet, lämnar mig aldrig. blir ständigt påmind om det livet innan jag förstod. jag var ett barn och jag förstod ingenting. jag visste ingenting annat, jag såg ingenting annat. ett hjälplöst barn som tappat förmågan att känna. som egentligen aldrig lärt sig att känna. som aldrig fick veta att det faktiskt är okej att känna. som aldrig fick vara fri. en barndom fylld av ångest. ett självmordsförsök vid sexårsålder. ett mörker så djupt och så långt ifrån dom andras verklighet. en smärtan så enorm att ingen såg. en kamp varje dag. en barndom man aldrig glömmer. en barndom som lever vidare tills den dagen jag dör.