See how I leave with every piece of you, don't underestimate the things that I will do.
..vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig, jag glömmer bort ordens innebörd. Jag famlar någonstans mellan min värld och verkligheten. Jag letar, men förstår inte vad jag letar efter. Kanske söker jag efter lugnet, kanske söker jag efter belåtenhet. Aldrig nöjd, men jag vill vara nöjd. Jag vill finna ro, finna glädjen i sånt som är så självklart för dig och alla andra.
Jag vrider och vänder på verkligheten, förstår inte i det ögonblicket att det inte funkar så. Vrider och vänder på allt för att det ska platsa i min verklighet. För att jag ska förstå. Men det brister och jag kan inte kontrollera någonting alls.
Jag blundar, men jag sover inte. Allting känns fel och jag har inget annat val än att straffa kroppen för det. Ingen sömn leder till ingen prestation, ingen prestation leder till ångest och jag är tillbaka på ruta ett. Då ångesten och jag går hand i hand och jag är fast igen.
Kroppen värker, varenda kroppsdel tar stryk och ordet "ro" finns inte längre. Det existerar inte. Det snurrar, jag faller och jag ser att det inte finns någon som tar emot mig och faller ännu djupare. Rakt ner i avgrunden där allt är svart. Där ljuset har utplånats.
Det brister igen och paniken bryter ut. Varje beröring plågar och äcklar mig. Varenda liten beröring gör ont i hela kroppen. Jag mår illa. Rör inte vid mig, jag klarar det inte. Låt mig bara vara. Begär ingenting av mig. Jag tappar allt och ingenting finns längre. Mörkret är ett faktum.