När jag var sexton år skrev jag "people always leave" på väggen i mitt dåvarande rum med blod från mina färska skärsår. Jag hade precis blivit dumpad av vad jag trodde då var mitt livs kärlek, förlorat vänner och familj. Jag började se ett mönster. Människor försvann en efter en. Jag såg aldrig när det var jag som lämnade, bara andra. Vilket påminde mig om min barndom och mina rädslor för att bli lämnad, övergiven. Nu sitter jag här igen och tittar på när folk bara försvinner framför ögonen på mig och jag är för trött på att reagera. Jag låter det ske för jag har ingenting kvar. Låt dom bara gå, säger dom.