I never knew you, you never knew me. Say hello and wave goodbye.
Jag förundras över hur människor beter sig ibland. Jag trodde att jag hade sett det mesta, varit med om det mesta. Men ständigt blir man påmind om hur mycket sjuka människor det finns. Hur snabbt personer kan byta skepnad. Hur mycket man fortfarande inte varit med om än, kanske helst inte vill vara med om heller. Jag försöker låta det rinna av mig. Jag kan inte ta ansvar för någon annan. Speciellt inte någon som gjort mig illa. Jag tyr mig till lyckan. Håller fast vid verkliga ting som fyller det vakuum som finns inom mig.
Femtioåtta chanser för mycket. I slutändan var det inte värt det. Påminns och det kanske pågår en strid inom mig, kanske inte. Jag tänker inte hamna i dvalan igen, där varken tid eller rum finns. Jag stannar här och nu. Du är den som måste gå, du är den som måste släppa taget. Jag lämnade för länge sedan, du visste inte om det, men jag gick för länge sedan. Det fanns aldrig något utrymme för dig och dina demoner. Vi tar allt och det var bara en tidsfråga, bara en tidsfråga..