I need a dream to cure the pain.
Jag vet inte vem som läser så jag vet inte om jag vågar inte skriva för mycket, fast jag vill verkligen skriva allt jag känner och tänker som jag en gång brukade göra.
Du är hos mig, håller om mig, torkar tårarna, viskar vackra ord och jag älskar dig mer än livet. Sen öppnar jag ögonen och du är borta. Som om du aldrig varit här, som om du aldrig funnits. Din doft finns inte kvar, minnen ligger i soporna. Allt jag en gång älskade följde med i soporna. Jag minns inte ditt ansikte, jag minns inte kärleken du påstod dig känna för mig. Du gled iväg, du tog med dig allt gott. Det fanns kvar en svag bild av vem du en gång var, men den suddades långsamt ut av den du har blivit. Den som tömde mitt hjärta, den som orsakade så mycket smärta. Jag ljuger om jag säger att jag är klar, att jag är över dig, att jag inte älskar dig. För det gör jag, jag älskar dig fortfarande så mycket att det gör ont. Varje steg jag tar är du med mig i minnet. Men jag hatar dig också. För i slutändan var allting en lögn. En hård, kall, illaluktande lögn.
Men jag är glad, för jag faller inte längre. Jag står här omringad av mina älskade vänner som håller mig kvar på jorden. Hand i hand står vi här och skrattar. För glädjen den finns kvar, du tog inte allt som jag trodde att du hade gjort. Jag känner mig fri, trots smärtan i bröstet. Den försvinner tids nog och minnen bleknar.
Men ibland önskar jag att du var här hos mig och jag längtar tillbaka till allt som en gång var. Till kärleken, närheten, skratten, värmen. Jag har så svårt att vara ensam. Det är tungt i bröstet. Jag har svårt att sova, drömmer mardrömmar och vaknar flera gånger genomsvettig. Jag drömmer om dig, hemska hemska drömmar. Paniken väcker mig och ångesten håller mig vaken. Men bara när jag är hemma känner jag så. När jag sitter med mobilen i handen och vill ringa, ringa, ringa. Men jag får inte. Jag kan inte. För du finns inte. Du var en lögn.