Come pick me up.
Bara lite till, håll ut, stå ut, kämpa kämpa, ge inte upp, en liten stund till, kom igen, du klarar det, upp igen, fall inte, res dig upp, håll i dig, håll i mig, styrkan finns, ge bara för i helvete inte upp, ingen kan röra dig, kärlek och vänskap, kämpa för deras skull, kämpa för din egen skull, vad du än gör - tappa inte bort dig själv, gå vilse men hitta hem igen, du vill ju, du kan, du är, låt dom leda dig när du själv inte kan, tillit, svälj stoltheten, ta hjälpen du får, stäng inte ute dom andra, var öppen, hand i hand, våga tro på det, ge bara inte upp.
Jag vet inte. Min kropp faller ihop. Sömnen räcker inte, den är aldrig tillräcklig, den är aldrig djup. Jag är alltid trött. Magen värker i princip konstant. Huvudet värker. Yrseln kommer och går. Jag är så trött på att må såhär, så trött på att vara trött. Psyket tar stryk, när jag för en gångs skull egentligen mådde bra psykiskt.
Jag ska kämpa, jag ska inte ge upp. Jag ska ta mig genom detta, jag ska klara det. Det måste jag göra. Jag är inte svag, har aldrig varit. Jag har kämpat med min psykiska hälsa sedan dag 1 och klarat mig såhär långt. Nu är det dags att kämpa med fysiska sjukdomar också. Det kommer att gå. Jag vet att så länge jag har mina underbara vänner, min familj och min man vid min sida klarar jag allt. Trots att jag mest känner för att bryta ihop och gråta. Men det finns inte tid. Läkarbesök och plugg är prioriteten just nu. Bara att fortsätta le som om ingenting har hänt.