Darling, hold me in your arms the way you did last night.
Du sa "finn fem fel", jag fann tio. Försöker räkna upp felen, men du vill inte lyssna. Du har redan stängt av, du har redan gått din väg och jag fick inte ens en chans. För det var obetydligt, inte värt att lyssna på. Du går din väg när du blir rädd, som du alltid gjort. Gömmer dig bakom hårda ord och en iskall blick. Som så många gånger tidigare känner jag den där känslan - tomhetskänslan.
Men ibland är det okej, för ibland stänger jag av, och ibland ser jag något annat. Ibland, väldigt sällan, hittar jag något som lyser upp mitt mörker. Bara en liten sak, en person, en känsla, en händelse som vänder upp och ner på allting. Något jag trodde var dömt att misslyckas, något jag inte trodde på, förvånade mig samtidigt som det förvirrade mig. Rädslan är större än något annat för nu har jag gjort samma misstag lite för många gånger utan att lära mig av det. Låt mig inte göra det igen, låt mig inte falla som jag alltid gör. Låt mig först falla när det finns en chans att någon tar emot.