Som om ingenting har hänt..
Jag är instängd i en smutsig kropp. Hur mycket jag än klöser kommer jag inte ur den. Ännu en gång har någon smutsat ner den. Jag känner mig tom, så tom och ensam.
Finner mig själv sittandes i en bar med 35 av mina kollegor - de skrattar, leker lekar och dricker öl. Jag finner mig själv en stund senare inne på toaletten med ångesten i bröstet - jag gråter tyst, men våldsamt. Om de ändå hörde, visste och förstod. Men ingen märker något och jag går tillbaka ut som om ingenting har hänt.
Finner mig själv i en smutsig, illaluktande säng med en mycket äldre man - han tar på mig fast jag har sagt nej så många gånger. Jag orkar inte stå emot längre och jag bara ligger där. Och jag gråter ljudlöst medan han tränger in i mig. Jag känner mig smutsig, äcklig och värdelös. Men jag fortsätter att skratta och går till jobbet dagen efter som om ingenting har hänt.
Finner mig själv sittandes i telefon med en nära vän - jag berättar hur glad jag är och hur mycket bättre allt känns, för att det är enklast så. Faktum är att jag är inte okej, ingenting är okej. Saknaden är fortfarande min största fiende och kärleken större än någonsin. Men jag pratar vidare om lyckan som om ingenting har hänt.
Finner mig själv på jobbet pratandes med kunder - inom mig går någonting sönder samtidigt. Men ack, så duktig jag har blivit på att dölja det och fortsätta jobba som om ingenting har hänt.
Finner ett tomrum inom mig som aldrig riktigt blivit fyllt - jag saknar kärlek något enormt. Predikar om hur fantastiskt det är att vara ensam och hur härligt livet är, på insidan dör jag långsamt. Saknar att bli omhändertagen av någon som älskar mig, saknar känslan av att någon älskar mig, saknar att bli överöst med kärlek, hatar ensamheten mer än något annat. Men jag ignorerar tomrummet som om ingenting har hänt..