Jag bär hela världens sorger på mina bräckliga axlar

 
 
 
 
Jag bär hela världens sorger på mina bräckliga axlar. Aldrig har jag varit så känslig som nu. Jag gråter hela tiden - för Frankrike, för Syrien, för Irak, för Libanon, för kurderna, för Europa, för flyktningarna som inte har något annat val än att fly, för alla oskyldiga människor som dör, för barnen som aldrig kommer att få en normal barndom, för barnen som tvingas leva i krig, för barnen som tvingas fly, för barnen som dör, för alla som har förlorat någon de håller kär, för Sverige, för rasismens framfart, för fattigdomen, för de som tvingas tigga för att överleva, för sjukdomarna som utplånar människor, för rädslan i människors ögon, för allt som gör ont. 
 
Och jag bär hela världens sorger på mina bräckliga axlar. Jag känner hur jag sakta tyngs ner lite, lite mer för varje dag som går. Allt hat som simmar runt i människornas blod, all smärta som gör ont i människorna, all ensamhet och all desperation som har bosatt sig i människorna. Det äter upp mig inifrån och sorgerna blir jag. Jag spenderar timmar framför datorn med att titta på alla möjliga dokumentärer om världens pågående krig och smärta. Och jag läser. Jag läser allt jag kommer över som handlar om Daesh eller andra nyheter om världens sorger.
 
Och jag bär hela världens sorger på mina bräckliga axlar. Mina vänner - åh mina älskade vänner - all er smärta klamrar sig fast på min hud. Jag kan inte skaka av mig det. Er smärta lever genom mig och jag klarar inte längre att bära den. Jag går sönder inifrån och ut. Jag kan nästan höra hur mina ben bryts itu inuti mig. Jag har burit er så länge, för att ni ger mig liv och jag måste ge tillbaka för allt ni har gett mig. Men er smärta tar över mig och jag lider. Jag lider för att ni betyder för mycket, för att er sorg är min sorg, för att jag andas er luft.
Jag kan inte se på ert lidande utan att göra illa mig själv på vägen. Och jag vet att jag skadar er med min ångest. Den är för tung, för tung för någon annan att bära. Det skulle förgöra er, det skulle innebära er död. Jag står inte ut med att jag plågar er, hur jag förstör allt som kommer i min närhet. Och jag kan inte minnas en tid då jag var hel, den tiden har nog aldrig funnits. Men det är inte ert fel, det får ni aldrig någonsin att tro.
 
 
 
Allmänt | |
Upp