Jag vill väcka liv i min blogg igen

 
 
Helt plötsligt bränner orden under min hud. Helt plötsligt utvecklas en storm inom mig i form av känslor och tankar som vill existera genom orden. Helt plötsligt har skrivförmågan vaknat till liv igen. Jag vill nu skriva så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Det finns nu så många känslor och tankar som jag vill förmedla. Det känns som om jag nu skulle kunna skriva fem böcker, men det skulle inte finnas någon röd tråd och det skulle endast bli en rörig sörja av osammanhängande halvfärdiga meningar. Och det, det skulle kännas som att kräkas på min förmåga, som att spotta på min talang.
 
Det svåra är nu att bestämma vad som känns viktigast att skriva om just idag. För just idag brinner mycket inom mig. Just idag är jag en vilsen, melankolisk själ med alldeles för mycket att skriva om. Jag vill väcka liv i min blogg igen, jag vill skriva mer regelbundet, jag vill skapa en systematisk plattform för att reda ut allt det där inom mig. Så, var börjar jag? Kanske med att skriva om den ångest jag har dragits med den senaste veckan, som egentligen skapades ur något så löjligt att jag inte ens vill skriva om det. Kanske om min längtan efter livet som ju har börjat, men som jag fortfarande väntar på. Kanske om tomrummet som skapades för cirka två år sedan som fortfarande ekar tomt och hånskrattar åt mina patetiska försök att fylla det. Kanske om hur jag häromdagen återupptäckte Kristian Gidlunds blogg och hur det åter igen väckte så mycket inom mig. Ja, jag vill skriva om Kristian. 
 
Kristian, som led av obotlig cancer i magsäcken och dog endast 29 år ung, skrev väldigt naket och modigt om sin sjukdom, om sina känslor och tankar kring livet och om döden. Jag hittade hans blogg av en slump i maj 2011 och började då att följa hans resa fram tills dess att han blev friskförklarad i slutet av 2011. Han berättade då i bloggen att han inte skulle skriva mer för sjukdomen var ju över. Det han inte visste då var att han bara några månader senare skulle få det nya beskedet att cancern var tillbaka i full fart och nu obotlig. Men jag hittade aldrig tillbaka till Kristians blogg, förrän häromdagen, igen av en slump. Jag plöjde direkt genom hela bloggen från början till slut, jag läste hela natten för jag kunde inte sluta. Kristians ord slukar en, de suger in allt i sin väg och kastas i ens ansikte. Det som fascinerar mig med Kristian är hur han vågade skriva så fritt och ohämmat om allt som rörde sig i hans huvud, hur han orkade fortsätta att skriva trots att cancern åt upp hans kropp sakta men säkert, hur han lyckas beröra mig så djupt att jag gråter helt hejdlöst genom vissa blogginlägg. Men mest av allt, Kristian inspirerar mig till att skriva mer öppet och vågat om min cancer. Min emotionella cancer, som så ofta provocerar människor att jag kallar det för just cancer. Precis som det provocerar mig att psykisk ohälsa inte tas på lika stort allvar som fysiska sjukdomar. Vi glöms bort, vi faller mellan stolarna, våra liv är inte lika mycket värda. Något som många blundar för är just det - att min cancer är lika dödlig som Kristians cancer var. 
 
 
 
"..en låt som har funnits med mig sedan dess, som kommer att finnas hos min familj fram tills dess att tiden upphör att existera. Och varje gång någon lyssnar på den, kommer jag att finnas där. För det ger mig tröst idag - tanken att det är just så. Att även om min existens upphör i samma ögonblick som jag dör, om allt bara blir svart, ingen återfödelse, ingen ny dimenson - så kommer jag att leva i varje tanke som tänks om mig från och med just då. Om det så är en minut efter min död, i en tanke hos min mamma, eller om det är om 34 år när någon främling lånar min bok på ett bibliotek och funderar 'vem var den där Kristian Gidlund egentligen?' så kommer jag att finnas och det är inte det sämsta."
Ord ur Kristians sommarprat 2013 som rörde mig till brutala tårar, för här satt jag och lyssnade på hans ord två år efter hans död och han lever vidare genom även mina tankar. Må du vila i frid, vackra själ.
 
 
 
 
 
 
Allmänt | |
Upp