Emma Katharina

Den elfte november gjorde jag min första tatuering. Jag har länge funderat på den där första tatueringen. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i tatueringar, men har alltid tänkt att jag ska åtminstone ha en. En som betyder allt, en som representerar den jag är och allt jag står för. En som alltid kommer att vara viktig, även efter min död.

Jag beslutade mig för ett citat från min favoritförfattare/poet, för att han har inspirerat mig mycket i mitt skrivande och för att hans ord går rakt in i mig och helar mig på ett oförklarligt sätt.

För att kärleken har brutit ner mig otaliga gånger. Jag har lagt ner hela min själ på att finna den sanna kärleken, men varje gång har det slutat i kaos och mitt hjärta i spillror. Men aldrig har jag gett upp, alltid fortsätter jag att skratta. Det är viktigt att inte förlora sig själv i sorgen, hur ont det än gör, hur omöjligt det än känns. Skratt är helande för hjärtat. Ibland kan även smärtan vara alldeles för överväldigande att hantera att man istället brister ut i skratt för att hålla ihop sig själv. 

Jag bär min första tatuering med stolthet, kärlek och styrka. Jag älskar den.