I tell myself that it’ll be okay, but it’s not true - I still want you
Nånting har gått sönder inom mig och varje gång jag gråter känner jag hur det går sönder mer och mer för varje inandning. Det är som om något river upp mig inifrån och försöker lossa mitt hjärta från sin plats. Saknaden gör mig vansinnig. Jag famlar efter tecken på att du saknar mig också. Letar efter spår av dig överallt. Men hittar bara kalla ord och avvisning. Vet att det var mitt beslut, vet att du inte bär någon skuld, vet att det bara är jag som orsakar min egen smärta.
Jag vet att du inte vill höra. Du vill inte veta hur jag tvingar mig själv att gå ut och upptäcka annat. Försöker gå vidare, men inser snabbt att ingen är du och jag slungas tillbaka till känslan av din hud mot min. Jag faller tillbaka rakt in i dig och hittar mig själv liggandes i din säng igen.
Jag var övertygad om att det fanns en magisk lösning som skulle fixa allt, vilket ledde till att jag missade var felet låg. Faktum är att det är en ambivalent kärlek som inte är redo att växa. Jag var respektlös mot kärleken. Jag lät den inte gro i sin egen takt, jag rev ständigt upp roten och planterade om den tills den blev så missbildad att den inte gick att rädda.
Jag skriver och jag skriver, hoppas på att finna ro i orden. Vill att sorgen ska fastna i orden så vi inte behöver bära den. Det är tiden och avståndet som ska göra mig hel igen. Men jag har inte tid och jag har inget tålamod. Tiden står stilla och avståndet är kortare än nånsin. Du finns överallt och jag andas fortfarande din luft.
