A place like this.
Smärtan som hemsöker mig är inte en sådan där påträngande, penetrerande, överväldigande smärta. Den är mer en accepterande smärta. Den är där hela tiden, jag är medveten om dess konstanta närvaro. Men den håller sig lugn inom mig. Jag gråter inte mer, jag misstänker att tårarna tog slut någonstans på vägen. Jag har accepterat att smärtan har bosatt sig i mig, att den delar säng med ångesten och tomrummet.
Mardrömmarna väcker mig och saknaden håller mig vaken. Måste gå upp mitt i natten för att duscha av mig all mardrömssvett. Tappar fotfästet när jag ser min spegelbild i den immiga spegeln. Återvänder till en blöt, kall säng fylld av tortyrartad ångest. Skriker ditt namn rakt ut i mörkret innan jag somnar om.
