I tell myself that it’ll be okay, but it’s not true - I still want you

Nånting har gått sönder inom mig och varje gång jag gråter känner jag hur det går sönder mer och mer för varje inandning. Det är som om något river upp mig inifrån och försöker lossa mitt hjärta från sin plats. Saknaden gör mig vansinnig. Jag famlar efter tecken på att du saknar mig också. Letar efter spår av dig överallt. Men hittar bara kalla ord och avvisning. Vet att det var mitt beslut, vet att du inte bär någon skuld, vet att det bara är jag som orsakar min egen smärta. 
Jag vet att du inte vill höra. Du vill inte veta hur jag tvingar mig själv att gå ut och upptäcka annat. "Han är väl lite söt" försöker jag tänka, men inser snabbt att ingen är du och jag slungas tillbaka till känslan av din hud mot min. Jag faller tillbaka rakt in i dig och hittar mig själv liggandes i din säng igen. 
Jag var övertygad om att det fanns en magisk lösning som skulle fixa allt, vilket ledde till att jag missade var felet låg. Faktum är att det är en ambivalent kärlek som inte är redo att växa. Jag var respektlös mot kärleken. Jag lät den inte gro i sin egen takt, jag rev ständigt upp roten och planterade om den tills den blev så missbildad att den inte gick att rädda.
Jag skriver och jag skriver, hoppas på att finna ro i orden. Vill att sorgen ska fastna i orden så vi inte behöver bära den.  Det är tiden och avståndet som ska göra mig hel igen. Men jag har inte tid och jag har inget tålamod. Tiden står stilla och avståndet är kortare än nånsin. Du finns överallt och jag andas fortfarande din luft. Jag vill aldrig att den ska ta slut. 
Jag är destruktiviteten i egen hög person. Klamrar mig fast vid temporära känslor och stöter bort det som gör mig lycklig. Men jag är hopplöst förälskad i dig och vad som händer med oss ligger för evigt i dina händer. 

(null)




Allmänt | | Kommentera |

There still might be a place for us somewhere.




Dagarna passerar som vanligt, men något har ändrats. På något sätt står tiden stilla, men världen fortsätter att snurra. Jag ser årstiderna växla utanför mitt fönster och jag inser att det har gått tre månader. Tre månader sedan den dag du beslutade att avsluta ditt liv, utan att säga farväl. En korkad person sa en gång att "tiden läker alla sår", som är komplett skitsnack och vi alla vet det. Det enda tiden gör är att skapa ett djupare tomrum och en större frustration. Ingen tid kan läka detta. Jag förlorade min själsfrände och bästa vän, hur kan något läka det? Jag måste leva detta ensamma liv i denna sjuka värld utan den enda person som förstod mig.

Henrik, även om ingen frågar mig om dig längre (eftersom de antingen inte bryr sig eller är för rädda) - du finns alltid i mina tankar. Varje dag tar jag med dig på mina äventyr, med dig verkar allt lite lättare. Jag älskar dig och jag saknar dig. 

★ 1985/08/06 - 2015/12/22 †






Allmänt | | Kommentera |

Uppgivenhet är inte längre ett tillfälligt tillstånd utan en livsstil.



När det bryter ut i hela kroppen finns det ingen nåd. Det bara kommer en dag utan förvarning och raserar allt som byggts upp på bräckliga ben. Ingen hjälp finns att få, den är för långt bort och den är otillräcklig. Man färdas rakt in i helvetet utan stoppknapp. Uppgivenhet är inte längre ett tillfälligt tillstånd utan en livsstil. Så medveten om hur maktlös man är inför verkligheten och dess styrka. Där och då är man onåbar, man befinner sig i ett sorts autopilotstadie. Livet går vidare framför ens ögon, man hör sig själv prata och skratta, men känslan finns inte där. Den är förlorad och ingen kan säga om den någonsin kommer att hitta tillbaka. 


Välkommen till min vardag. 







Allmänt | | Kommentera |
Upp