Barely surviving has become my purpose.
Sitter och stirrar rakt ut. Så mycket som bubblar inom mig, men jag vet inte hur jag ska formulera mig. Jag vet inte längre. Jag har ingen ork. Som om jag levt på överskottsork tills nu. Jag har så mycket jag bryr mig om och älskar, men jag kan inte. Jag har så mycket, men ändå ingenting. Ändå så ensam, så tom. Vill inte känna såhär nu när jag kommit så långt och tagit mig ur den värsta perioden i mitt liv. Men smärtan och ångesten återkommer ständigt, lämnar mig aldrig.
Att känna att man aldrig räcker till vad man än gör är en känsla som plågar många, plågar mig. Att jämt bli påmind om hur misslyckad man är av någon som ska ge en trygghet och kärlek plågar många, plågar mig.
Enda tanken i mitt huvud just nu är "just put a fucking end to this". Jag vill inte, men jag orkar inte kämpa. Orkar inte försöka mer. Samtidigt vill jag inte falla nu. Det finns för mycket som är värt att hålla fast vid, men allt jobbigt väger så mycket tyngre. Trycker ner mig, vill att jag släpper och faller nu. Jag vägrar, men vem ska stoppa fallet? Jag vill inte berätta för någon, jag vill inte vara svag och sårbar igen. Jag som varit så stark och stolt, fortfarande är till viss del.
Låt mig falla lite, se vad som händer..