Why does pain feel so good?

Nu har jag äntligen fått flytta hem igen. Jag har bott hos mina föräldrar i nästan två månader på grund av stambyte i min lägenhet. Det har varit jobbigt, roligt och plågsamt på samma gång. Att bo tillsammans med mannen jag borde kalla min pappa var som en spark i magen. Varje dag. Jag har gråtit, skrikit, bråkat, blivit utkastad, fått komma tillbaka, bett om ursäkt för någonting jag inte vet vad det är. Och mamma som borde vara min klippa i kaoset blundade som vanligt för mina och pappas bråk. Det kändes som jag var sexton igen. Men jag överlevde även den här gången. Äntligen tillbaka i min egen lägenhet. Min egna värld. Mitt liv. Min dator. Mina ord. Min ångest. Mina tankar. Äntligen kan jag pusta ut och andas i lugn och ro. Bara jag. Så skönt att vara ensam igen. Kommer låsa in mig igen, men det är okej. Jag behöver det. Jag har druckit för mycket på sistone och jag vet det själv. Jag kommer falla tillbaka om jag fortsätter så. Nu behöver jag vara med mig själv och försöka få alla kroppsdelar på plats igen. Ladda batterierna och få ut all ilska och sorg.
Allmänt | | Kommentera |

She told me, she showed me, but she hurt me yet she loved me the same. Has anybody ever made you feel that way? Could you really love her through the pain?



Det värsta är att jag inte ens saknar dig längre. Saknar inte oss, saknar inte det som en gång var vi. Du och jag. Kanske har jag blivit iskall igen, kanske har jag tappat känseln igen. Känslorna flyter ihop i en enda stor röra och blir till en sörja ingen vill ta i. Vågar inte röra, låter det ligga kvar samtidigt som ångesten växer inom mig. Skjuter undan så länge, kan ta fram det sen. Trycker på paus och skrattar rakt ut i din verklighet. Inser inte storleken av kaoset, förstår inte innebörden av orden jag ger till dig, ser inte att orden gör dig illa. Jag blundar för din ångest och krävs av min egen. Kan inte ge dig någonting jag inte har, kan inte förneka och ljuga. Kan inte trippa runt på tårna och låtsas som ingeting. Kan inte glömma, kan inte förlåta. Den delen av mitt hjärta som jag gav till dig har brunnit till aska. Svart nu. Inget kvar för dig. Kan inte förneka det som har hänt mellan oss, kan inte låta bli att stirra på gapet som växer mellan oss. Avståndet är nu ett faktum. Inte bara fysiskt längre, även mentalt nu. Avståndet som var vår fiende vann över oss. Vi var inte så starka som jag en gång så stolt sa att vi var. Vi ville bara inte se vad som väntade. Men nu är det för sent och vi förlorar varandra, bryr oss inte. Vänder oss bort från varandra, pratar förbi varandra. Vi lyssnar inte på vad den andre har att säga. Försöker bara få vår röst hörd, försöker ropa på hjälp, försöker få vår ångest sedd. Misslyckas för att den här gången är vi båda för envisa. För stolta för att inse felen vi gör, för att se hur stor skada vi gör. Det som en gång var allt är nu ingenting. Dina ord och dina handlingar gjorde mig illa i månader, men nu när du inte finns mer känner jag ingenting alls.
Jag känner ingenting. Ingen kärlek, inget hat, ingen glädje, ingen sorg, ingen tomhet, ingenting förutom ångest. Men den ångesten delar jag inte med dig, utan med ditt barn, mitt gudbarn. Den enda människan som håller mig vid liv, den enda som gav mig livslusten tillbaka. Om jag inte har mitt gudbarn längre, vad har jag då? Ingenting, ingenting, ingenting..
Allmänt | | Kommentera |
Upp