I phoned your office this afternoon, they said they hadn't heard anything from you. it's been seven days without a word. I have to keep you and Paris on my mind, I didn't know it would be the last time I saw you

det finns ingenting som kan ta bort det här. det finns ingen som kan dämpa det. det finns inga botemedel. det är bortom all hjälp. det är någonting ingen kan nå. det är någonting långt bort från verkligheten. det är inte okej.
mardrömmar igen och jag försvinner. förlorar mig själv och tappar greppet för en sekund. slungas fram och tillbaka mellan två verkligheter. förstår ingenting, men låter det ändå hända. jag kan inte göra någonting. jag blir totalt handlingsförlamad och bara tittar på. när smärtan blir så intensiv och hålet så stort spelar ingenting någon roll. minnen tar mig tillbaka till en tid innan tankarna blev verklighet. innan smärtan blev verklig. innan någonting annat tog över. fanns det en sådan tid? har jag drömt nu igen? är jag dum i huvudet på riktigt? jag kan inte ens hålla koll på vilka minnen som är verkliga och vilka jag har drömt. allting snurrar och blir till en stor äcklig sörja.
det enda jag är säker på är att smärtan är verklig. den äter upp mig och lämnar ingen del av mig orörd. bilderna i mitt huvud kommer och går. bilder från en tid som borde ha varit den bästa i mitt liv. en tid då jag var ett barn. en tid då jag skulle ha lekt och skrattat. en tid alla andra njöt av. bilderna trasar sönder det vackra och lämnar endast svarta linjer. hårda ord från någon som borde ha älskat mig lever kvar. orden ekar i huvudet, lämnar mig aldrig. blir ständigt påmind om det livet innan jag förstod. jag var ett barn och jag förstod ingenting. jag visste ingenting annat, jag såg ingenting annat. ett hjälplöst barn som tappat förmågan att känna. som egentligen aldrig lärt sig att känna. som aldrig fick veta att det faktiskt är okej att känna. som aldrig fick vara fri. en barndom fylld av ångest. ett självmordsförsök vid sexårsålder. ett mörker så djupt och så långt ifrån dom andras verklighet. en smärtan så enorm att ingen såg. en kamp varje dag. en barndom man aldrig glömmer. en barndom som lever vidare tills den dagen jag dör.
Allmänt | | Kommentera |

du stryker fingrarna lätt mot min kind och i ett ögonblick då allt står still så får jag en chans att säga allt det jag aldrig sagt, så får jag en jag chans att ge dig allt det du aldrig haft. men jag är för feg

i natt blev det kaos. förlåt, älskling, jag gjorde det igen. jag kunde inte stå emot. jag ville bara göra en liten för att kunna sova. men en räckte inte. det blev fler. och djupare. en räcker aldrig. det måste alltid bli fler. jag fick panik när jag inte kunde stoppa det. det slutade inte. jag ringde inte dig. jag ringde någon annan. någon annan som svarade och visade mig vägen tillbaka till verkligheten. jourpsyk-teamet var tvungna att komma och lugna mig. ge mig tabletter och ta hand om såren. men när dom hade åkt kunde jag fortfarande inte sova. ingen sömn. ingen ro. jag finner ingen ro någonstans. ångesten biter sig fast och släpper inte taget. hur skulle jag kunna sova med all denna ångest?
jag lovade att det inte skulle hända, men det var oundvikligt. ibland kan man inte hjälpa det. ibland låter man det hända. ibland låter man någonting annat ta över en. det är enklast så. jag önskar att du kunde förstå. att du kunde se det jag ser. att du kunde känna det jag känner. att du kunde tänka det jag tänker.
kanske blir det lättare idag. kanske överlever jag natten. kanske bryter jag ihop igen. kanske flyr jag igen. kanske lämnar jag dig. jag vill inte. men jag vill. du vet att jag inte vill, men du vet också att jag vill.



adhd utredning på gång tydligen. som att det inte räckte med alla diagnoser redan? och en remiss till psykets sjukgymnast. spänningarna i kroppen på grund av ångesten börjar bli jobbiga. min kropp är så förstörd, så sjukgymnasten kanske kan hjälpa. vem vet. och imorgon börjar jag på mina nya tabletter. det återstår att se om jag överlever. biverkningarna är många..
Allmänt | | Kommentera |

för första gången på nära håll stod vi som frusna mot varandra och mina händer rörde aldrig din hud, men jag vet att du kände

att försvinna in i någonting man inte har en aning om vad det är måste vara den värsta ångesten. att sitta helt handlingsförlamad och förvirrad. att inte veta vad som är verkligt och vad som är hallucinationer. att inte kunna skilja på känslor och tankar. att förlora sig själv till någon som inte tar emot en. att vakna upp mitt i natten, genomsvettig med panikångest, av mardrömmar varje natt. att behöva kämpa för att överleva dagen. att behöva tvinga i sig mat för att inte svälta ihjäl. att må illa varje gång man ser sig själv i spegeln. att ge upp flera gånger om dagen. att kasta sig in i dåliga relationer. att ständigt vara på jakt efter mer smärta. att alltid må dåligt. att aldrig kunna le och skratta PÅ RIKTIGT. att såra folk man älskar, bara för att man vet att man inte förtjänar dom. att aldrig våga lita på någon. att aldrig våga släppa in någon ordentligt. att alltid vara orolig. att alltid ha taggarna utåt. att inte kunna se en framtid. att veta att man kommer leva ensam resten av sitt liv.
ångest.
välkommen till min vardag.
Allmänt | | Kommentera |
Upp