vansinne

igår tappade jag bort mig själv. jag gick vilse i dimman. jag förlorade kontakten med verkligheten. jag förlorade mig själv. jag försvann. jag blev ett med ångesten. jag gick rakt in i vansinnet.
jag blev så dålig igår att jag inte ens kunde skriva. jag låg på golvet. jag grät så mycket att jag hade kunnat fylla ett helt badkar med mina tårar. när smärtan blev outhärdlig kunde jag inte hålla skriken tillbaka. jag skrek och skrek. jag skrek så högt att jag undrar hur grannarna kunde låta bli att klaga. jag skakade och jag glömde återigen bort att andas. mitt blod och mina tårar simmade i samma hav. jag dreglade och jag var så äcklig. jag äcklades av mig själv. då grät jag ännu mer. jag försvann in i dimman. in i någonting som inte är verkligheten. ångesten slukade mig levande.

och jag är fortfarande inte tillbaka i verkligheten. jag orkar inte skriva. allting snurrar och jag hittar inte ut.
Allmänt | | En kommentar |

ångest

måste du alltid vara kvar, bara för att du kommit hit en gång?


nej, jag syftar inte på en person. jag menar varken dig eller dig. det här handlar inte om er. det borde ni veta. det handlar aldrig om er. ni har ingenting med det här att göra. ni har ingenting med mig att göra. det har aldrig handlat om er. det kommer aldrig att handla om er. det handlar om det jag vill att det ska handla om. det handlar om det som försiggår i min skalle. det handlar om det jag lever med. det handlar om mig. det handlar om ångest. alltid handlar det om ångest. ångesten tar upp min vardag. ångesten äter upp mig inifrån. ångesten tar över mig. ångesten finns alltid i närheten. oftast alldeles för nära. ibland i luften. ibland under min säng. ibland i min garderob. ibland i min dusch. men alltid i mig. alltid. i. mig. i mig. ångesten är alltid i mig. alltid är ångesten i mig. i mig är ångesten alltid. den frågar inte vänligt om den får vara med och leka. nej, den tar över mig totalt. ångesten äger mig. jag äger inte mig själv. nejnejnej. så enkelt är det inte. jag kan inte styra och ställa som jag vill. det gör ångesten. den styr mitt humör. mitt beteende. min attityd. mina tankar. mina samtal. mina känslor. mitt liv. ångesten styr mitt liv. såja. där satt den. smaka på orden. ord är vackra. ångest är definitivt inget vackert. det finns inget vackert i ångest. så jag frågar; måste du alltid vara kvar, bara för att du kommit hit en gång? jag frågar ångesten. jag får aldrig något svar. men jag vet redan svaret. jag har alltid vetat svaret. och svaret är ja. ett självklart ja. ja, ångesten måste alltid vara kvar. ångesten kommer alltid vara kvar. jag kan aldrig bli hel. jag kan aldrig bli normal. jag kan aldrig bli av med ångesten. jag är född med ångest. jag har alltid varit såhär. det är inget som hände på en natt. och det är inget som försvinner på en natt. det är inget som försvinner överhuvudtaget. ångest försvinner aldrig.

idag hade jag en fullbokad dag igen. hemskt. det första som händer när jag sätter mig på den där förbannade tunnelbanan är att en alkoholist sätter sig bredvid mig. (en sån som varken vet in eller ut. en sån som har en skadad själ. en sån som dränker sig själv i alkoholen. en sån som inte förstår hur vi reagerar och varför vi reagerar som vi gör. en sån som har gått vilse i vansinnet och förlorat sig själv.) en sån som stinker utav bara helvete. jag får panik. såklart. jag blir som paralyserad. jag glömmer bort att andas. jag skakar. jag förlorar mig själv. jag lämnar verkligheten. jag sitter inte där längre. jag försvinner. jag tål inte alkoholister. jag tål inte allt äckel dom bär på. jag tål inte stanken dom bär på. jag tål inte all sorg dom bär på. jag tål dom helt enkelt inte. jag undrar vem av oss två resten av människorna som satt på tunnelbanan blev mest "rädd" för. en gammal full gubbe som sitter och mumlar för sig själv? eller en ung kvinna, som anses vara söt, som sitter och skakar och har slutat andas? jag vet inte. jag känner mig alltid iakttagen. det känns alltid som att folk stirrar på mig. och jag börjar undra vad det är för fel på mig. ser jag konstig ut? har jag något i håret? har jag trampat i hundskit? ångest. men aldrig är det något fel. men jag vet att dom stirrar. jag vet att dom har något emot det som är jag. jag vet det. jag känner det.

det här är första fredagskvällen jag sitter hemma på länge. jag orkar inte riktigt med idag. jag orkar inte hålla masken idag. jag är såå trött. jag sov dåligt i natt. jag gick upp tidigt idag. jag har varit igång hela dagen. jag orkar inte festa ikväll. jag orkar inte vara glad ikväll. jag orkar inte. jag hänger inte med idag. jag stannar hemma. hemma är det närmaste trygghet jag kommer. men hemma? är detta mitt hem? är detta hemma? för mig? är det? känner jag mig hemma här? sanningen är att nej, det gör jag inte. jag känner mig inte hemma någonstans. jag kan låtsas. jag kan inbilla mig. jag kan intala mig själv det. men hemma finns inte. emmas hem finns inte. har det funnits? ja. där jag är uppväxt. där är hemma. men dit kommer jag aldrig igen. det är förflutet. det kommer aldrig tillbaka igen. bara i mina tankar. i mina drömmar. i mina fantasier. där finns det hemmet alltid kvar. det lever kvar inom mig.

jag har inte ätit idag heller. min behandlare säger att jag kommer att bli paranoid om jag inte börjar äta. men paranoid har jag väl alltid varit? spelar det någon roll nu? skulle det göra någon skillnad? nej. jag skulle inte tro det. hon får säga vad hon vill. hon kan försöka skrämma mig. men hon kan aldrig tvinga mig att äta. jag tänker inte äta när någon säger åt mig att äta. jag äter när jag vill äta. punkt slut.

nu tänker jag ta några tabletter, lägga mig i sängen och läsa min bok. vilken jag läser tänker jag inte avlösa. alla gnäller på att jag bara läser deprimerande böcker. så nu kan vi låtsas att jag ska läsa en riktigt bra jävla happy-family-bok. slicka mig i röven.

Allmänt | | Kommentera |

verklighet

en ny dag. ännu en meningslös dag. jag funderar på att gå och lägga mig igen. vad ska jag göra uppe? det finns ingenting att göra. det är grått och iskallt ute. ingenting jag vill vara med om. i min säng är det så varmt och mjukt och skönt. där kan jag ligga tills jag dör. där kan jag gråta utan att någon dömmer mig. där kan jag ligga i min ensamhet och drömma. drömma om saker som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. varför är det enklare att leva i en overklig värld än i verkligheten? för att verkligheten är läskig. världen är läskig. folk är läskiga. jag är rädd hela tiden. men i sängen är jag inte rädd. kanske lite rädd. men jag vet att där ligger jag och här är jag. det är verkligt. eller är det? ja, det är verkligt. det är jag. det är inte du eller någon annan. det är jag. det är ingen fantasi. det är ingen dröm. det är ingen hallucination. det är ingen vanföreställning. det är bara jag. i min säng. då finns det ingen anledning att känna rädsla. men det är svårt att undvika, för att rädslan har bosatt sig i mig på heltid. men jag vet att jag inte borde bli rädd när jag ligger i min säng. helt ensam. det är ju bara jag. bara emma. vad finns det att vara rädd för i min säng? mig själv kanske. ja. så är det nog. jag är lite rädd för mig själv. rädd för vad jag ska göra med mig själv. rädd för att komma på ännu ett sätt att göra illa mig själv. rädd för att tankarna ska komma tillbaka. dom brukar göra det när jag är ensam. ensam i min säng. men om jag tar några tabletter så somnar jag. det kanske man ska göra. ja. jag gör nog det. så kan jag sova bort hela den här meningslösa dagen utan innehåll. sova är bra.
min behandlare påstår att jag måste börja äta för att kunna fungera. för att bli hel. men det hon inte förstår är att jag äter ju. jag äter en gång om dagen om jag har tur. det borde väl räcka? snälla, säg att det räcker. jag vill inte äta mer. mat är ångest. jag vill inte ha mer ångest. det räcker som det är. jag vill inte äta mer och jag vill inte bli tvingad att äta. jag äter när jag känner för att äta. det gör väl alla? varför är det så konstigt när jag gör det? varför kan inte jag få äta som jag vill? äta när jag vill? äta vad jag vill? om jag tycker att det räcker med att äta bara godis en dag, då är det fan okej. för att jag bestämmer. det är min kropp. jag bestämmer. så enkelt är det faktiskt. det är ingen annan som kan bestämma hur jag ska sköta min kropp. den mår bra. den vill inte ha mat. ingen jävla mat.

idag saknar jag mitt gudbarn mer än andra dagar. min älskade lilla flicka. min fina vanessa. jag måste hålla ihop mig själv för hennes skull. jag måste stå ut för hennes skull. jag måste orka för hennes skull. för att jag ska inte bryta ihop framför henne. jag ska ta hand om henne. hon är lågan som håller mig vid liv. hon är det finaste för mig. om en månad får jag äntligen träffa henne igen. då åker jag till växjö. till min käraste vän och vanessa. en hel månad. det är lång tid. det borde inte få vara så lång tid mellan gångerna vi ses. jag vill vara med dom hela tiden. jag vill ha dom i närheten hela tiden. jag vill kunna gå över när jag vill. jag vill kunna sova med dom när jag vill. jag stannar bara en vecka. jag orkar inte mer. en vecka är redan över gränsen för vad jag orkar. men jag ska orka. när jag är hos dom behöver jag inte tänka. då behöver jag inte låtsas. jag behöver inte gråta. jag behöver inte hålla tillbaka. då kan jag vara mig själv. bara slappna av och andas. andas lugnt och fint. och när det inte går då finns min vän där. även om jag inte vill lägga allt på henne, så vet jag att hon finns. hon är verklig.



Allmänt | | Kommentera |
Upp