There still might be a place for us somewhere.




Dagarna passerar som vanligt, men något har ändrats. På något sätt står tiden stilla, men världen fortsätter att snurra. Jag ser årstiderna växla utanför mitt fönster och jag inser att det har gått tre månader. Tre månader sedan den dag du beslutade att avsluta ditt liv, utan att säga farväl. En korkad person sa en gång att "tiden läker alla sår", som är komplett skitsnack och vi alla vet det. Det enda tiden gör är att skapa ett djupare tomrum och en större frustration. Ingen tid kan läka detta. Jag förlorade min själsfrände och bästa vän, hur kan något läka det? Jag måste leva detta ensamma liv i denna sjuka värld utan den enda person som förstod mig.

Henrik, även om ingen frågar mig om dig längre (eftersom de antingen inte bryr sig eller är för rädda) - du finns alltid i mina tankar. Varje dag tar jag med dig på mina äventyr, med dig verkar allt lite lättare. Jag älskar dig och jag saknar dig. 

★ 1985/08/06 - 2015/12/22 †






Allmänt | | Kommentera |

Uppgivenhet är inte längre ett tillfälligt tillstånd utan en livsstil.



När det bryter ut i hela kroppen finns det ingen nåd. Det bara kommer en dag utan förvarning och raserar allt som byggts upp på bräckliga ben. Ingen hjälp finns att få, den är för långt bort och den är otillräcklig. Man färdas rakt in i helvetet utan stoppknapp. Uppgivenhet är inte längre ett tillfälligt tillstånd utan en livsstil. Så medveten om hur maktlös man är inför verkligheten och dess styrka. Där och då är man onåbar, man befinner sig i ett sorts autopilotstadie. Livet går vidare framför ens ögon, man hör sig själv prata och skratta, men känslan finns inte där. Den är förlorad och ingen kan säga om den någonsin kommer att hitta tillbaka. 


Välkommen till min vardag. 







Allmänt | | Kommentera |
Upp