Jag gick som om ingenting i Stockholm eller Sverige någonsin har betytt någonting.
Jag vill skriva, men jag hittar inte orden. Jag bara famlar som ett tafatt barn efter något som kanske inte ens existerar. Det har gått dagar, veckor, månader sedan jag skrev ordentligt. Jag vet inte varför, jag kan inte förklara varför. Inte för att jag inte har haft något att skriva om, mycket har hänt och orden har bränt inom mig. Men de har inte blivit nedskrivna av oförklarig orsak. Det har hänt att jag har skrivit en kortare dikt eller ett par rader i anteckningsappen i min Iphone, men orden har stannat där. Har jag nu äntligen återfått förmågan att skriva ner orden i ordentlig textform på min dator? Jag hoppas det, för att jag har saknat att skriva. Jag har saknat att känna fingrarna slå hårt och snabbt på tangenterna, jag har saknat ljudet av fingrarnas rörelse över tangenterna. Så nu är jag här igen, efter månader av ekande tystnad. Och jag märker direkt hur lugnet infinner sig och jag pustar ut.
Ångesten har varit central idag, idag av alla dagar. Jag har varit i princip ångestfri i cirka en månad nu. Orsaken till denna ångestfria månad är antagligen att jag inte är kvar i Stockholm längre, inte ens i Sverige. Jag bestämde mig i september för att lämna mitt liv och påbörja ett nytt någon annanstans. Dessvärre tog det lite längre tid med papperarbete och att bli av med lägenheten och alla saker. Men den fjortonde oktober flyttade jag. Jag lämnade allting bakom mig utan att ens vända mig om och vinka hej då. Jag gick som om ingenting i Stockholm eller Sverige någonsin har betytt någonting. Jag förväntade mig tårar på flygplanet, men inte en enda tår föll nerför mina torra kinder.
Jag lämnade för att mitt liv inte längre var tillräckligt. Jag var oändligt missnöjd med precis allting i mitt liv. Och sorgen av den förlorade kärleken var fortfarande väldigt närvarande, trots nästan två år har passerat sedan uppbrottet. Men det ska jag skriva om vid ett annat tillfälle.
Nu vill jag skriva om dagens ångest. Om tomheten inom mig. Om ångesten som smög sig på redan igår kväll efter ett par öl. Känslorna är ingenting nytt, men lika skrämmande ändå. Igår gjorde jag två saker som jag aldrig har gjort förut, varav den ena gick väldigt bra och felfritt men den andra.. Det är där ångesten kommer. För många är det förmodligen fullkomligt idiotisk att ens bry sig om detta, men för mig innebar det en enorm ångest både före och efter. Ångesten grundar sig inte i den faktiska händelsen igår, utan att händelsen rev upp gamla sår som nu ligger och gapar. De gapar och skriker som om de aldrig varit nästintill ärr. Och jag faller tillbaka ner i den mörka, kalla avgrund där ingenting når mig. Jag kan inte prata med någon om hur det känns och varför det känns, jag kan inte med simpla ord förklara hur ångesten klöser mig inifrån, jag kan inte dela med mig av mina smutsiga, nakna känslor.
Jag vill så gärna att någon lyssnar och förstår, men det finns ingen som gör det. Då är jag hellre tyst och ensam med min ångest. Det finns ingen som helst mening med att prata med någon som inte förstår det mörkaste inom mig, det är slöseri med ord. Så här är jag igen, tafatt och tom med datorn i knät och spyr ut min ångest i min ångestblogg. Ord som ingen någonsin kommer att förstå. Och ännu en gång är det slöseri med ord, så det får räcka nu...
